Måndag 27/2.
Satt på bussen, igen.
Skebokvarnsvägen.
Fick plötsligt en sån stark känsla och närvaro av Honom.
Vi har nog alla haft den, den stora tonårsförälskelsen.
Den där som var hemlig, magisk -untouchable-
Möjligtvis att bästa kompisen visste om det, troligtvis inte.
Min hette Per W.
Jag minns när jag såg honom första gången.
Det var i åttan på Vellinge busstation.
Han hoppade av bussen från Höllviken.
Mörkt halvlångt lite rufsigt hår.
Ljusblå stickad tröja, jeans och med skateboard.
Och hur cool var man inte då? 1979-80
Inte som nu när Alla åker bräda, då var det verkligen bara de allra häftigaste som gjorde det.
Jag stod där vid min cykel och bara såg denna underbara kille.
Magisk och vacker som en Gud.
Han frågade mig om vägen till "Skeden", en ramp i Eskilstorp.
Jag bara pekade dit, minns inte om jag sa något.
Och så åkte han iväg.
Idag hade jag cyklat med honom och visat vägen.
Två år senare, i slutet av ettan på gymnasiet.
Då kommer plötsligt han och en kompis springande över skolgården.
Jag stor ute på Trappan och blev lika trollbunden då.
Snappade upp att de skulle börja här till hösten, att de varit på utbyte i USA.
Och det var minst lika coolt som brädan.
Den hösten lärde vi känna varandra lite grand.
Hängde i klicken på Trappan.
Rökte fimpen av varandra, snackade helg å så.
Vi umgicks inte annars, utanför skolan.
Hans tjej var bara så perfekt till honom, stilmässigt på ytan tyckte jag då.
Önskade väl att det skulle vara jag, fast jag var ihop med T.
Sportlovet i tvåan.
London med Helle.
Ville låna en jacka av Per, en grön militärjacka.
Han hade på ena ärmen målat dit två korslagda gevär.
Å det var ju coolt det med.
Frågade honom och jovisst! Självklart.
Fast han hade en annan jacka han ville GE till mig.
En för honom urvuxen, svart skinnjacka i MC-modell.
Han tyckte att den var perfekt till mig.
Å jo det hade han nog rätt i sett från dagens perspektiv.
Fast jag tackade nej till jackan...
För hur skulle JAG kunna ta emot denna Gudagåva?
(*å ditt pucko*)
Kanske hade jag inte modet att bära din jacka då.
Det hade jag haft idag.
Våren gick mot student, en härlig tid!
Minns faktiskt inte om jag såg dig fler gånger sen.
Livet gick vidare mot vuxenvärld.
Så fick jag en dag höra.
Per är borta.
Finns inte mer.
Det ryktades om en tjej som gjort slut för en musiker i London.
Han hade knäckt en Jack Daniels och tagit sitt liv.
Åh hur kunde någon lämna honom?
Sångaren i Vampires at the local zoo.
Hade det varit jag, skulle jag stanna för evigt.
Jag kan inte påstå att jag förstod, tvärtom!
Men ändå så typiskt honom.
Riktig Rock´n´Roll.
Otaliga är de gånger jag har tänkt på Per och undrat varför?
Sommaren 1995 jobbade jag natt på Postiljonen i Höllviken.
Tillsammans med henne, Siv, mamma till Per.
Jag berättade aldrig om min stora kärlek till Per.
Men sa att vi kände varandra i skolan.
Hon berättade då att Per själv bestämt att han skulle dö ung.
Bestämt att bästa kompisens pappa skulle jordfästa honom.
Och att han i sitt korta liv levt med den vetskapen.
Ja, jag kan fortfarande inte förstå, men det hjälpte mig att acceptera.
Det var hans val när han kom hit.
Inte bara nåt han gjort på fyllan över en krossad kärlek.
Du har en plats i mitt hjärta.
