Kärlek

Jag har grubblat ett tag. Varit ledsen & nere. Saknat Hanoi. Oroat mig för saker här hemma. Alliansjävlarna. Vad gör jag här i kalla Sverige med alla platta människor? Barnen, livet, kärleken, skolan, att räcka till eller tvärtom att inte göra det.

Men idag känns det grejt!

Småtten är hemma igen. Tim är hemma. M och E har det bra i Skåne.
Jag känner bara den där bubblande känslan!

Tim, jag älskar dig.

A kind of christmas card

Hm...
jag skulle kanske skicka iväg en sån där himla käck julhälsning till mina bloggvänner.
Så som de har gjort på sina bloggar, och hälsat även till mig.
Fast nu har det ju redan varit jul.
Och vi har ju inte firat nån jul i år. Nee, vi kom ju nyss hem å är helt off när det gäller julstämning (staken har åkt fram ett par gånger förstås, men det har nog inget med julen att göra).
Skönt var det att stå brevid julstressen i stan den 21:a, att slippa den lååååånga önskelistan och den ännu längre matlistan. Jag hoppas att julglädjen varar lika länge som avbetalningen på klapparna.

Nu när jag tänker efter så verkar de flesta av mina favvobloggare vara av den mer "laidbacka" typen. Som inte jagat efter julklappar sen i oktober. Som inte gråter om fårfiolen saknas på julbordet utan mest är glad över ett skrovmål som skapar ångest efteråt. Som inte firat jul hemma hos sig själv utan hos föräldrar, syskon eller tillsammans med partyvännerna. Som inte tänkte på om julgranskulorna matchade varandra eller ej. Mmm, så är det ju! Fan va skönt!

Jag får väl ha ett gott slut på året och önskar er detsamma. Å nu när jag har lärt mig hur man lägger upp låtar får ni väl lyssna då om ni vill. Eller inte.

Krims å krams


share your files at box.net

BRB

Jo, vi är hemma igen.

Mina älskade smått känner igen mig, det var precis som vanligt!
Rent kroppsligt har jag varit här snart en vecka.
Bland lingonsylt, mellandagsrea och tunnelbanestress
ska jag bara hitta mig själv igen.
Mentalt svävar jag fortfarande någonstans i smogen över Hanoi.

Att komma hem var det svåraste med hela resan.

Time to say goodbye

Jag undrar vad Fuglesang har för planer med sitt liv när han kommer hem igen.
Hans mål har ju sen många år tillbaka varit att få komma ut i rymden. Vad är större än det? En jordenruntresa är inget för den killen längre, han har väl varvat planeten så det räcker.

Det är dags för oss att packa ihop och resa hemåt. Det här var mitt once in a life time äventyr. Ovärderligt och oförglömligt. Knappast 14 veckor med praliner och navelpetning, det har varit upp och ner här med, liksom vadagen hemma. Men det har varit lärorikt på många sätt. Man kan mer, orkar mer och klarar mer än vad man tror.

Mitt nya mål är inte stora jordenruntresan utan en resa mycket närmre migsjälv. Att åka hit till Hanoi var inget som bara bestämdes över en dag. Det var mycket grubbel och vändande på för och emot. Idag är jag glad över att jag gömde undan rädslor och dåligt samvete och gjorde det som kändes rätt och bra. Det ska jag fortsätta med.

Barnen har varit jätteduktiga och jag hoppas att de kommer att minnas vår tid i Hanoi som något positivt. Jag hoppas också att deras reslust och nyfikenhet har fått stimulans så att de kommer att fortsätta att resa och upptäcka saker. Eller som Eddie sa; Mamma den här upplevelsen måste vi ge till Marwin och Milton oxå. Vi måste åka hit med dem när de är 5 år och göra om alla utflykter. Jag vill visa dem allt som jag har fått se.

Silhuett

Långt bort i horisonten
ser jag silhuetten
av det som var.

Om du hade vänt dig om
skulle du se mig
osynlig i det fördolda,
lika tydligt
som jag ser dig
svart i ljuset.

Så hade det alltid varit.
Du svart.
Jag osynlig.

En sån där dag.

Det är en sån där dag idag.
Då jag inte känner för att prestera.
Vad ska ni göra idag?
Tack helst inte ett jävla något.

Det är en sån där dag idag.
Då självförtroendet är smått.
Jag skulle vilja ha en spontan kram.
Bara för att du såg att jag är låg.

Det är en sån där dag idag.
Då det blåser kallt och är mulet.
Jag fryser och är kall om tårna.
Fast jag ligger med täcket på.

Det är en sån där dag idag.
Då jag önskar att jag kunde se,
den meningslösa idiotin i vissa projekt.
Och se det som tillräckligt skäl för att ge upp.

Det är en sån där dag idag.
Då jag önskar mig själv inom parentes.
Eller att någon kom över och fixade te
och bjöd på en bytta Ben and Jerry´s.

Idag vill jag frånsäga mig allt ansvar,
alla måsten och alla krav.

Tack.

(Fast det där är inte skrivet idag. I dag är det en helt annan dag :) December och 26 grader! Härligt!!).